Konsten att säga nej

"Framtidens skrivande kan bara födas ur den negativa impulsen, ur Nej-konstens labyrint."

Det konstaterar Enrique Vila-Matas i romanen Bartleby & Co. En bok om författare som på ett eller annat sätt tystnat, slutat att skriva. Det är en munter genomgång av författare som sagt, nej, jag skulle helst slippa. Likt den gråe kontoristen Bartleby i Herman Melvilles novell.

Man önskar i bland att fler författare skulle anamma detta credo.

Eller för att citera Schopenhauer: "Dåliga böcker är ett intellektuellt gift som fördärvar själen. Och eftersom de flesta människor, i stället för att läsa det bästa av allt som har skrivits under olika epoker, nöjer sig med att läsa det senaste, nöjer sig författarna med att röra sig inom de rådande idéernas snäva cirklar, varmed läsarna sjunker allt djupare ned i sitt eget träsk."

Tack och lov finns det ännu många bra böcker kvar att läsa. Har du tur kanske även på ditt närmaste bibliotek.

Ester Nilssons kamp

Höstens stora svenska roman torde vara Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Och då har ändå Klas Östergren kommit med en ny lysande roman.
Egentligen tycker jag nog bättre om Östergren än Andersson, men det svårt att inte bli engagerad i Ester Nilssons kärleksmödor.

Den här gången investerar hon tid och känslor i skådespelaren Olof Sten.
Han är gift men inleder ändå en relation med Ester Nilsson. Precis som i den förra boken tar Ester kärleken på allvar. Älskar hon, så älskar hon fullt ut.
Olof är mer tvehågsen. Han tar initiativ för att sedan retirera. Varje litet SMS är för Ester en bekräftelse på att Olof kommer att lämna sin fru och välja henne i stället.

Titeln Utan personligt ansvar syftar på att varje människa tvärtom har just det, ett personligt ansvar. Man måste ta ansvar för sina känslor och handlingar. I linje med existentialismens motto att vi väljer själva hur vi ska vara som människa. Vilka konsekvenser detta än får.
Olof Sten är en människa som låter andra välja åt honom. Han sätter sig i situationer där han ska slippa välja, slippa ta beslut.
Det blir så klart en kärlekshistoria utan lyckligt slut. Eller finns det några lyckliga slut?

Lena Andersson briljerar med ett språk som är på en gång enkelt och avskalat men samtidigt laddat med undertryckta känslor.

/Jan-Erik

Gentlemen

Den 5 december är det biopremiär på filmatiseringen av Klas Östergrens roman Gentlemen.

Sällan har väl en svensk film fått så mycket publicitet innan premiären. Nu är det ju inte vilken dussinfilm som helst utan en påkostad storfilm med manus av författaren själv och regisserad av hyllade Mikael Marcimain.
I rollerna ser vi bland annat David Dencik, Sverrir Gudnason och Pernilla August.

Romanen Gentlemen kom ut 1980 och blev Klas Östergrens verkliga genombrott.
Ramberättelsen är förlagd till år 1979. Berättaren, som faktiskt heter Klas Östergren, har fått i uppdrag av sitt förlag att skriva en pastisch av August Strindbergs Röda rummet. Detta med anledning av att det är hundra år sedan den gavs ut.
På en boxningsklubb möter berättaren Henry Morgan. En man som bäst kan beskrivas som en gammaldags gentleman.
Berättaren Östergren dras in i Henry Morgans osannolika värld. Med romanskrivandet går det inte så bra. Den eldas så småningom upp i en kakelugn och författaren sätter sig i stället ner och skriver boken vi just läser. Berättelsen om Henry Morgan, Gentlemen.

Boken har just kommit i en nyutgåva tillsammans med fortsättningen Gangsters.

Kjell Espmarks inre rymd

Kjell Espmark

"Visst berättade jag väl för dig
hur jag skrev i katakomberna
medan förföljelsen pågick däruppe
och den som hade fel accent
blev spikad på hjulet framför Norrtull?"

Så lyder några rader ur Kjell Espmarks nya diktsamling, Den inre rymden.
Dikten slutar med att berättarjaget begår harakiri med en sax. Just så som Harry Martinson avslutade sitt liv.
Andra igenkännbara röster är Olof Palme och Bela Bartók.


Till formen liknar denna samling den hyllade Vintergata från 2007. Om den skrev Svenska Dagbladet bland annat: "...poeten låter de dödas röster eka in i vår tid."

I ett efterord skriver Espmark att den nya boken är mer personlig och att: "Varannan dikt är ett fragment av en självbiografi, varannan en angelägen röst utifrån."

Spekulationer om Nobelpriset

Som vanligt är spekulationerna igång om årets nobelpris i litteratur. Vi på biblioteket vill ju inte vara sämre så vi slänger väl också in en pinne i den brasan.
Här är några heta kandidater plus några otippade individer.

• Colm Tóbín - Irland
• Svetlana Aleksijevitj - Vitryssland
• Haruki Murakami - Japan
• Joyce Carol Oates - USA
• Milan Kundera - Frankrike/Tjeckien
• Assia Djebar - Algeriet
• Ngugi wa Thiong'o - Kenya
• Marilynne Robinson - USA
• Philip Roth - USA
• Adonis - Libanon/Syrien
• Margaret Atwood - Kanada
• António Lobo Antunes - Portugal
• John Banville - Irland
• Péter Nádas - Ungern

Adonis

Joyce Carol Oates

Philip Roth

Colm Tóibín

Grattis PO Enquist!

Den 23 september fyller författaren Per Olov Enquist 80 år. Hurra! Hurra!

Han debuterade 1961 med "Kristallögat". Genombrottet kom några år senare med "Magnetisörens femte vinter".

Dokumentärromanen "Legionärerna" vållade stor debatt när den kom ut 1968.  Den handlar om den så kallade baltutlämningen till Sovjet-unionen  strax efter krigsslutet.

PO Enquist är också en framstående dramatiker och manusförfattare.

Prosa i urval:

• Magnetisörens femte vinter (1964)
• Legionärerna (1968)
• Sekonden (1971)
• Musikanternas uttåg (1978)
• Nedstörtad ängel (1985)
• Kapten Nemos bibliotek (1991)
• Livläkarens besök (1999)
• Lewis resa (2003)
• Ett annat liv (2008)
• Liknelseboken (2013)

Dramatik i urval:

• Tribadernas natt (1975)
• Till Fedra (1980)
• Från regnormarnas liv (1981)
• I lodjurets timma (1988)
• Bildmakarna (1998)

Tarzan, apornas son

I år är det hundra år sedan "Tarzan of the apes" kom ut i bokform för första gången. Och idag, den 1 september, är det 139 år sedan bokens författare, Edgar Rice Burroughs föddes.

Det dröjde till 1998 innan det kom en oavkortad upplaga på svenska, Tarzan, apornas son.

För de flesta är kanske filmversionerna av böckerna mer kända. Framförallt är det väl filmerna med Johnny Weissmüller vi minns. 

Edgar Rice Burroughs dog 1950.

Så här i VM-tider

"Kom igen Pelle!! Slå en tunnel på honom!"


Året är 1975 och platsen är Nya Ullevi i Göteborg. Match mellan ett amerikanskt fotbollslag ingen har hört talas om och ett hopplockat lag från olika Göteborgsklubbar.
Publiksiffran ligger runt 20 000 personer. Alla har kommit för att se en enda spelare; Pelé. Världens genom tiderna bäste fotbollsspelare. Maradona och Messi får ursäkta.

Min klubb i den lilla västgötabyn har hyrt en buss och fixat biljetter. Senare den hösten ska jag fylla 12 år och fotbollen är ett huvudintresse.

"Kom igen Pelle!!"  Nu skriker han ännu högre. Mannen som skriker, vi kan kalla honom "Lången", (med betoning på första stavelsen, vi är ju i Västergötland), är inne i matchen och vill se fler cirkuskonster av fotbollsguden från Brasilien.
Det ska erkännas, jag kommer inte ihåg så mycket från matchen. Möjligen är publiken inte helt nöjd med underhållningen. Det jag kommer ihåg bäst är att Pelé gjorde mål på en straffspark.

Denna långa inledning leder fram till ett kort boktips så här i VM-tider.

"Gräset är alltid grönare i Brasilien" av Henrik Brandão Jönsson.

Här skildras den brasilianska fotbollens historia, med spelare som Pelé, Sócrates och Garrincha.
Men det är också en berättelse om Brasilien och de stora förändringar som skett de senaste tio åren.
Brasilien är numera en av världens största ekonomier.

/Jan-Erik