Så var den första semesterperioden till ända. En del tid för läsning blev det. Mest inomhus. Svensk sommar är ju som den är.
Platsens betydelse för läsningen; inne eller ute, vid vattnet eller i en skogsglänta, kan förresten vara värd en egen text vid ett annat tillfälle.
Nu har jag läst en del av Ralph Waldo Emersons essäer. Detta mycket på grund av att den norske poeten Olav Hauge i sina dagböcker håller amerikanen mycket högt. Dessa dagböcker kan för övrigt också vara värda en egen mässa.
Emerson föddes 1803 och dog 1882. Han hade en stark tro på människonaturens förmåga att utveckla sig till det goda. Han trodde på förnuftet som den högsta auktoriteten. Men aspekter av förnuftet är även känslan och samvetet.
I en essä som på svenska fått namnet "Hemmets liv", skriver han bland annat om vad som kan känneteckna ett gott hemliv och hemmets utformning.
"Ett hems prydnad är de vänner, som besöka det."
Visst, vi behöver skönhet och kunskap runt oss också, men inte ett överflöd av saker. Inte ens ett överflöd av böcker.
De vackra tingen och böckerna bör i stället finnas tillgängliga på ett annat sätt.
"Jag vill i min egen stad finna ett bibliotek och ett museum som är stadens egendom, åt vilka jag kan anförtro förvarandet av dessa dyrbara skatter, där jag och mina barn kunna se dem då och då, och där de ha sin rätta plats bland hundratals dylika gåvor från andra medborgare, som ditbragt alla sådana föremål, som de ansett till sin art vara mera lämpliga att vara i offentlig än enskild ägo.
En samling av detta slag i varje stads ägo, skulle hedra staden, och vi skulle mer älska och vörda våra grannar. Var och en av oss skulle med glädje bära sin andel; och med desto större glädje, ju mer betydande anstalten bleve."
Ett bibliotek är alltså ej blott till lyst och gamman. Det är också vår gemensamma minnesbank.
/Jan-Erik Claesson
