En gammal filosof kan man också läsa

Så var den första semesterperioden till ända. En del tid för läsning blev det. Mest inomhus. Svensk sommar är ju som den är.
Platsens betydelse för läsningen; inne eller ute, vid vattnet eller i en skogsglänta, kan förresten vara värd en egen text vid ett annat tillfälle.
Nu har jag läst en del av Ralph Waldo Emersons essäer. Detta mycket på grund av att den norske poeten Olav Hauge i sina dagböcker håller amerikanen mycket högt. Dessa dagböcker kan för övrigt också vara värda en egen mässa.
Emerson föddes 1803 och dog 1882. Han hade en stark tro på människonaturens förmåga att utveckla sig till det goda. Han trodde på förnuftet som den högsta auktoriteten. Men aspekter av förnuftet är även känslan och samvetet.
I en essä som på svenska fått namnet "Hemmets liv", skriver han bland annat om vad som kan känneteckna ett gott hemliv och hemmets utformning.
"Ett hems prydnad är de vänner, som besöka det."
Visst, vi behöver skönhet och kunskap runt oss också, men inte ett överflöd av saker. Inte ens ett överflöd av böcker.
De vackra tingen och böckerna bör i stället finnas tillgängliga på ett annat sätt.

"Jag vill i min egen stad finna ett bibliotek och ett museum som är stadens egendom, åt vilka jag kan anförtro förvarandet av dessa dyrbara skatter, där jag och mina barn kunna se dem då och då, och där de ha sin rätta plats bland hundratals dylika gåvor från andra medborgare, som ditbragt alla sådana föremål, som de ansett till sin art vara mera lämpliga att vara i offentlig än enskild ägo.
 En samling av detta slag i varje stads ägo, skulle hedra staden, och vi skulle mer älska och vörda våra grannar. Var och en av oss skulle med glädje bära sin andel; och med desto större glädje, ju mer betydande anstalten bleve."

Ett bibliotek är alltså ej blott till lyst och gamman. Det är också vår gemensamma minnesbank.


/Jan-Erik Claesson

Samtidens tyranni

Vari består vår besatthet av det senaste, det nyaste, det som just nu tycks vara på allas läppar och hjärnor? Vare sig det handlar om konst och kultur eller materiella ting vill vi konsumera det pinfärska.
På biblioteket märks detta på intresset för den nyutkomna litteraturen. Alla springer i flock för att reservera det som det talas om i media och i andra sammanhang.
Att läsa en bok ett halvår för sent verkar vara en skam lika stor som att inte veta vem som vann "Let's dance".
Kanske är biblioteksfolket medskyldigt i så måtto att vi också hänger på genom att producera topplistor och tipsa om nyutkomna böcker.
Självklart vill vi lyfta fram det som vi anser bra av det nyutkomna, men får för den skull inte glömma alla de pärlor vi redan har i våra samlingar.
Här krävs det lite jobb. En läsvärd bok har inget bäst bästföredatum.
Skärpning bibliotekarier!

Jag får väl föregå med gott exempel och lyfta fram några titlar ur glömskans bokflod.

En författare som tyvärr håller på att falla i just glömska är Sven Delblanc. Under sin levnad var han både erkänd och väl läst.
En av mina absoluta svenska favoritböcker är Åminne, den första boken i sviten om Hedebyborna.
Det är en av de böcker jag läser om då och då.
Den är stilistiskt briljant, gripande men samtidigt skriven med ett återhållet leende. Sven Delblanc var känd för sitt tungsinne. Men ur det mörka blixtrar ändå ljuset till i bland. Boken är en skildring av ett Sverige i förvandling, åren strax innan andra världskriget.

En stilist av det lite lättare slaget var Pär Rådström. Han skrev romaner och mängder med kåserande tidningstext. Han var också en populär radiopratare.
En av hans romaner är Mordet från 1962, året innan han dog. Undertiteln är; En sörmländsk herrgårdsroman.
Huvudpersonen är f d trollkarlen George Bergman som återvänder till barndomshemmet som sedan flera år står öde och tomt.
Här återupplever han barndomsminnen och träffar personer från uppväxtåren. Det är ingen deckare om nu någon skulle tro det med anledning av titeln. Det handlar snarare om en uppgörelse med det förflutna och med att komma till rätta med den person man var eller blev. George försöker nå en slags befrielse genom att bildligt talat döda barnet inom sig.
Med den beskrivningen låter det som en dyster bok. Det är den inte alls.
Som i alla hans böcker finns det ett vemod, men det är ett vemod parat med kvickhet och distans.

Se där vad som kan finnas på ett svenskt folkbibliotek.

/Jan-Erik

Trädgårdar i litteratur och verklighet

"Att vandra i min trädgård är min dagliga glädje; dess stillhet bevakas av en ständigt sluten port...
Kvällsdimman stiger dröjande ur dalarna; trötta fåglar hitta hem; med handen stödd mot min ensliga fura dröjer jag ännu kvar."

Så skriver en kinesisk poet från 400-talet f.Kr. om en trädgårdsvandring frampå kvällskvisten.

Inget nytt under solen med andra ord. Oavsett tid och plats har det alltid funnits en förunderlig lockelse i trädgården, och för all del i arbetet med den.
Vissa av oss ser kanske trädgårdsarbetet som ett nödvändigt ont för att åstadkomma den plats av skönhet och lugn som vi föresatt oss. För andra är själva det fysiska arbetet tillfredsställelse nog.

Många av våra förställningar om trädgårdar är knutet till tankar om det goda livet. Oavsett om detta handlar om kärleken till det goda samtalet, kärleken till böcker eller den romantiska kärleken.
Vad var det den gamle romaren Cicero sa:
"Har jag bara böcker och en trädgård kan jag vara nöjd med min lott."

Om allt detta och mycket annat handlar Ronny Ambjörnssons bok "Den hemliga trädgården."
Den anbefalles varmt.

Kulturproletären

"Att vara bibliotekarie är allt annat än stimulerande, det liknar mest ett vanligt ackordsarbete. Jag är kulturproletär, en kugge i kulturmaskineriet."

Så uttrycker sig huvudpersonen i Sophie Divrys bok Kod 400. En roman om en kvinnlig bibliotekarie i en fransk småstad.
Trött på att kategorisera, analysera och dela in säger hon.
"Och här står jag nu, ackordsarbetare, boksorterare, springflicka, pip-pip...jag är intet, platt intet."

Det som återstår är hoppet om kärleken till den där vackre besökaren som fått hennes hjärta att slå lite extra.

Om inte kärleken hjälper får man väl ta till dikten. Här är några försök från en svensk horisont.

Detta är också livet.
Starkt kaffe, solsken
och grovkornig
marssnö.

Hör du talgoxen?
Han sitter i björken
där borta i backen.
Han tvivlar inte på
våren.
Så varför skulle du?

/Jan-Erik

Du och jag och världen

Werner Aspenström var en varmt jordnära poet, med sinne för vardagens mysterier.
En favoritdikt är "Du och jag och världen". Den inleds med raderna:

"Fråga inte vem du är och vem jag är.
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt."

Han tycks mena att i stället för att gå bort oss i funderingar om tillvaron och existensen, bör vi betrakta varandra; människa till människa.
För mig är det också en kärleksdikt. Kärleken behöver kanske inte vara svårare än så.
Dikten avslutas med raderna:

"Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet."